Mexican Social Realist Muralist, 1886-1957,Mexican muralist. After study in Mexico City and Spain, he settled in Paris from 1909 to 1919. He briefly espoused Cubism but abandoned it c. 1917 for a visual language of simplified forms and bold areas of colour. He returned to Mexico in 1921, seeking to create a new national art on revolutionary themes in the wake of the Mexican Revolution. He painted many public murals, the most ambitious of which is in the National Palace (1929 ?C 57). From 1930 to 1934 he worked in the U.S. His mural for New York's Rockefeller Center aroused a storm of controversy and was ultimately destroyed because it contained the figure of Vladimir Ilich Lenin; he later reproduced it at the Palace of Fine Arts in Mexico City. With Jose Clemente Orozco and David Alfaro Siqueiros, Rivera created a revival of fresco painting that became Mexico's most significant contribution to 20th-century art. His large-scale didactic murals contain scenes of Mexican history, culture, and industry, with Indians, peasants, conquistadores, and factory workers drawn as simplified figures in crowded, shallow spaces. Rivera was twice married to Frida Kahlo.   Related Paintings of Diego Rivera :. | Landscape of night | Squareman | Man universe,manipulator | The Power from underground | No title |
Related Artists:
Stanislaw Witkiewicz
(8 May 1851 in Pašiaušė - 5 September 1915 in Lovran) was a Polish painter, architect, writer and art theoretician. Witkiewicz was born in the Lithuanian village of Pašiaušė (Polish: Poszawsze) in Samogitia, at that time, in the partitioned Polish-Lithuanian Commonwealth lands ruled by the Russian Empire. Witkiewicz studied in Saint Petersburg, 1869-71, then in Munich, 1872-75. He created the Zakopane Style (styl zakopiaki) (also known as Witkiewicz Style (styl witkiewiczowski)) in architecture. He was strongly associated with Zakopane and promoted it in the art community. His son, Stanisław Ignacy Witkiewicz, became a famous painter, playwright, novelist and philosopher, also known (from the conflation of his surname and middle name) by the mononymous pseudonym "Witkacy." The son's godmother was the internationally famous actress Helena Modjeska (Helena Modrzejewska), whom the elder Witkiewicz in 1876 had nearly accompanied to California in the United States. Witkiewicz had strong views against formal education: "school is completely at odds with the psychological make-up of human beings". He applied this principle in his son's upbringing and was disappointed when the 20-year-old Witkacy chose to enroll at the Academy of Fine Arts in Krakew. In 1908, suffering from tuberculosis, the elder Witkiewicz left his family in Zakopane and relocated to Lovranno, a fashionable resort in what was then Austria-Hungary, which today is in Croatia. He died there in 1915.
Jacob Duck
1600-1667 Dutch Jacob Duck Location Dutch painter and etcher. He was long confused with Jan le Ducq (1629/30-76). In 1621 he was listed as an apprentice portrait painter in the records of the Utrecht Guild of St Luke. His teacher was probably Joost Cornelisz. Droochsloot (1586-1666). The St Job Hospital in Utrecht acquired a Musical Company by him in 1629. By 1630-32 he was a master in the guild. Like Pieter Codde, he painted guardroom scenes (kortegaerdjes), for example Soldiers Arming Themselves (c. 1635; New York, H. Shickman Gal., see 1984 exh. cat., no. 36) or the Hoard of Booty (Paris, Louvre), in which the figures and their interactions are apparently full of underlying symbolic meaning. He also painted merry companies (e.g. c. 1630; Names, Mus. B.-A.) and domestic activities, such as Woman Ironing (Utrecht, Cent. Mus.), employing motifs perhaps symbolic of domestic virtue. He placed his figures in high, bare interiors in which the deep local colours of the foreground stand out well against the cool, greyish-brown background. Only a few of his etchings are known (Hollstein, Dut. & Flem., vi, pp. 9-11), depicting figures in contemporary dress, for example Young Gentleman with Broad Hat and Cloak (Hollstein, no. 10) or Virgin and Child with Magi (nos 1-4). Between 1631 and 1649 Duck presence is documented in Utrecht, Haarlem and Wijk bij Duurstede. Afterwards, and probably by 1656, he was living in The Hague. He was buried at the monastery of St Mary Magdalene in Utrecht.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.